Carnegie fullföljer sitt överklagande av Finansinspektionens beslut

Carnegie fullföljer sitt överklagande av Finansinspektionens beslut

Idag har styrelsen i Carnegie Investment Bank AB (Carnegie) fullföljt sitt
överklagande av Finansinspektionens beslut den 27 september 2007 till länsrätten
i Stockholms län.

- Det är i hela branschens intresse att Finansinspektionens utredningar och
beslut sker på ett transparent, tydligt och rättssäkert sätt. Vi anser att det
finns betydande brister, oklarheter och rena felaktigheter i beslutet som bör
prövas av domstol, säger Christer Zetterberg, styrelsens ordförande.

Överklagandet är inriktat på i huvudsak följande punkter:
•  Att arbetsmetodiken i Finansinspektionens utredning har haft stora brister
vilket medfört att underlaget för beslutet innehåller onödiga missförstånd och
sakfel 
•  Att dessa missförstånd kvarstår, eftersom Finansinspektionen valt att inte ha
någon dialog med Carnegie kring beslutet
•  Att detta medfört att Finansinspektionen har dragit felaktiga slutsatser på
ett antal punkter
•  Att Finansinspektionens beslut brister i saklig grund och inte har
tillräckligt stöd i lag 
•  Att besluten och kritiken är motiverade och kommunicerade på ett oprecist och
svepande sätt och att detta i kombination med att beslutet till del är baserat
på felaktigt underlag kan ha skadat Carnegie, och kanske branschen, på ett
onödigt sätt
•  Att sanktionsbeslutet i sig, och särskilt beslutet om straffavgift, är
oproportionerligt

I överklagandet åberopar Carnegie rättsutlåtanden av Wiweka Warnling-Nerep,
professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet. Rättsutlåtandet ger ett
starkt stöd för överklagandet.

Som bilagor till detta pressmeddelande finns en sammanfattning av överklagandet
samt ett utdrag ur rättsutlåtandet av Wiweka Warnling-Nerep. Det fullständiga
överklagandet inklusive rättsutlåtandet finns tillgängligt på www.carnegie.se. 



Kontaktperson:
Andreas Koch, informationschef, tel 08-676 86 39

Informationen är sådan som D.Carnegie & Co AB kan vara skyldigt att
offentliggöra enligt lagen om värdepappersmarknaden. Informationen lämnades för
offentlig¬görande den 15 november 2007 kl. 14:45.



Bilaga 1 - Sammanfattning av överklagandet

Nedan finns en sammanfattning av det fullständiga överklagandet som finns
tillgängligt på www.carnegie.se.

Händelserna på tradingavdelningen
Våren 2007 upptäckte Carnegie en onormal värderingsdifferens i sin svenska
tradingportfölj. Interna utredningar visade sedermera att differensen uppgick
till totalt 630 miljoner kronor. Orsaken till differensen var att tre handlare
på tradingavdelningen, inklusive dess chef, (”Handlarna”) under åren 2005-2007
hade manipulerat parametrar för värdering av optionskontrakt. För att dölja
manipulationerna inför Carnegies interna kontroller, hade Handlarna även
manipulerat marknadspriser. Handlarnas agerande var uppenbart regelvidrigt. 


Carnegies åtgärder
Carnegies styrelse och ledning saknade kännedom om missförhållandena på
tradingavdelningen innan dessa avslöjades av interna utredningar. Kraftfulla
åtgärder vidtogs direkt. Omfattande utredningar genomfördes med biträde av
extern expertis inom värdering, redovisning, revision och juridik. Händelserna
anmäldes omgående till Finansinspektionen. Handlarna polisanmäldes. De två av
Handlarna som alltjämt var anställda avskedades. Avdelningschefen hade då på
eget initiativ valt att lämna Carnegie. Tradingportföljen omvärderades under
översyn av extern internationell expertis och Carnegies revisor. Inga kunder
drabbades av omvärderingen. 

Utredningarna visade att manipulationerna av värderingarna inte skulle ha
undgått kontrollsystemen om inte Handlarna hade dels agerat i samförstånd, dels
manipulerat marknadspriser för att dölja de manipulerade värderingarna. Dessa
moment var extraordinära. Carnegie förstärkte rutinerna och vidtog ett antal
åtgärder för att säkerställa risk- och kontrollsystem av högsta klass.
Åtgärdsprogrammet var beslutat och i väsentliga delar genomfört när
Finansinspektionen fattade Beslutet. 

Det är motiverat att det inträffade föranledde utredning och granskning från
Finansinspektionens sida. Däremot återstår att pröva om den utredning som
Finansinspektionen genomförde ledde till korrekta slutsatser och om de
sanktioner som påfördes Carnegie var rättsligt grundade och motiverade. I
överklagandet redovisar Carnegie att Beslutet är behäftat med avsevärda brister
i dessa hänseenden. 

Finansinspektionens utredning och arbetsmetodik
Finansinspektionen har ett ansvar att utreda sakförhållanden. Carnegie anser att
Beslutet trots detta ansvar är behäftat med sakfel i avgörande frågor. 

Finansinspektionens utredning kännetecknades av stark tidspress och bristfällig
kommunikation. Beslutet är till stor del baserat på muntliga uppgifter som
aldrig verifierades och som nu kan konstateras till en icke oväsentlig del vara
felaktiga eller missvisande. Det har i efterhand visat sig att
Finansinspektionen inte har kommunicerat väsentliga uppgifter som tillförts
ärendet av bland annat Carnegies tidigare revisor, Finansinspektionens egen
revisor och en av Handlarna.

Eftersom Finansinspektionens preliminära rapport var behäftad med ett antal
sakfel och missförstånd begärde Carnegie att få följa upp sitt omfattande
skriftliga yttrande med en muntlig förklaring. Begäran avböjdes.
Finansinspektionens kommunikation med Carnegie i ärendet var obefintlig efter
Finansinspektionens preliminära rapport. I Beslutet återkom därför samma sakfel
och missförstånd. Dessutom åberopades helt nya, oriktiga, omständigheter som
Carnegie inte ens fått yttra sig över. Beslutets motivering är också i stora
delar oklar; det går inte att läsa ut vilka konkreta omständigheter som
inneburit sådana allvarliga överträdelser av de tillämpliga lagarna att det
funnits skäl att påföra stränga sanktioner. 

Carnegie hävdar att Finansinspektionen inte har uppfyllt förvaltningslagens krav
avseende utredningsansvar, kommunikation och beslutsmotivering. Det har påverkat
utformningen av Beslutet och bidragit till att det blivit felaktigt.

Den sakliga grunden för Finansinspektionens beslut
Som en följd av bristerna i utredningen finns det också brister i den sakliga
grunden för Finansinspektionens beslut.

Ett exempel är att Beslutets version av Handlarnas agerande saknar stöd i
Finansinspektionens utredning. Beslutets slutsatser står också i strid mot de
konklusioner beträffande händelseförloppet som anlitad kvalificerad extern
expertis kommit fram till. Finansinspektionen tycks till exempel mena att
Handlarnas manipulationer av värderingsparametrar kan ha varit förenliga med
Carnegies interna regler för värdering av optionskontrakt. Förutom att detta
antagande saknar grund, har Finansinspektionen i sitt Beslut inte lyckats
förklara varför Handlarna manipulerat marknadspriser på vissa optionskontrakt
just inför tidpunkterna för den interna kontrollen av deras värderingar av samma
optionskontrakt (se avsnitt 3.1.2.2 för en illustration av den uppenbara
systematiken). Manipulation av marknadspriser är en synnerligen riskabel åtgärd
eftersom den som gör så tar en risk att förfarandet kan bedömas som brottsligt
och manipulationerna under alla förhållanden förr eller senare kan upptäckas.
Det verkar osannolikt att Handlarna skulle ha tagit den risken om deras interna
värderingar hade varit förenliga med Carnegies regler. 

Vid en rättslig bedömning av kontrollsystemen, vilka korrigerande åtgärder som
erfordras samt vilken grad av ingripande som kan motiveras, är det av avgörande
vikt att utreda och klarlägga händelseförloppet, inklusive hur
värderingsdifferenserna uppkommit och hur kontrollsystemen har kringgåtts.
Eftersom Beslutet grundas på en fundamentalt felaktig bild av händelseförloppet,
faller stora delar av motiveringarna i Beslutet.

Den interna kontrollen, styrningen och redovisningen har inte haft de brister
som görs gällande i Beslutet. Till detta kan läggas att vare sig Carnegies
stämmovalde revisor eller Finansinspektionens egen revisor har anmärkt på någon
av de punkter som Finansinspektionen lagt till grund för Beslutet.
Finansinspektionens egen revisor rapporterade så sent som den 5 juli 2007 att
Carnegies verksamhet ”genomsyras av en stark kontrollmedvetenhet på alla
nivåer”, att ”institutet har de förutsättningar som erfordras för att
säkerställa en god intern kontroll” och att ”verksamheten bedrivs på ett
betryggande sätt”.

Det lagliga stödet för sanktionerna
De huvudsakliga grunderna för Beslutet om sanktioner är att Carnegie påstås ha
överträtt allmänna råd om styrning, kontroll, värdering och redovisning, det
vill säga rekommendationer som inte är bindande och som inte får läggas till
direkt grund för sanktioner på det sätt som skett i detta fall.

Finansinspektionen har inte visat att Carnegie, exklusive de tre polisanmälda
Handlarna, i något specifikt fall har överträtt tillämpliga lagar eller bindande
föreskrifter. Finansinspektionen har inte laglig rätt att ingripa med varning
eller straffavgift om det endast har förekommit en avvikelse från allmänna råd.
Vid förfaranden som endast innebär avvikelser från allmänna råd kan
Finansinspektionen på sin höjd utfärda förelägganden om förändringar för
framtiden.

Av Carnegies verksamhet utgör endast en marginell del bankrörelse medan
värdepappersrörelsen är dominerande. Finansinspektionens utredning var inriktad
på tradingverksamheten, som i sin tur är en avgränsad del av
värdepappersrörelsen. För de påstådda bristerna tilldelades Carnegie en varning
enligt Värdepappersrörelselagen. Av Beslutet framgår att de påstådda bristerna
var att hänföra till värdepappersrörelsen. Trots detta meddelade
Finansinspektionen ytterligare fyra sanktioner med åberopande av
Bankrörelselagen, och gjorde detta på grundval av samma omständigheter som redan
lagts till grund för sanktioner enligt Värdepappersrörelselagen. Det saknades
stöd i lag att dels meddela sanktioner enligt Bankrörelselagen, dels meddela
sanktioner enligt båda lagarna.

Sanktionerna är inte proportionerliga
De sanktioner som Finansinspektionen påfört Carnegie i form av bland annat
dubbla varningar, straffavgift och anmärkningar på dåvarande verkställande
direktören står inte i proportion till de påstådda överträdelserna, vilka, om
Finansinspektionen ens skulle ha fog för sina påståenden, i flertalet fall är
att anse som ringa och som lämpligen kunde ha korrigerats efter uppmaning till
rättelse. Flera av Finansinspektionens sanktioner är extraordinära.
Finansinspektionen har begärt att en extra bolagsstämma i Carnegie ska
sammankallas för att pröva styrelsens sammansättning men har också beslutat om
anmärkningar på dåvarande verkställande direktören. Beslutet i denna senare del
är särskilt allvarligt med hänsyn till att sanktionen är ytterst betungande för
en enskild privatperson. Vidare har Finansinspektionen underlåtit att beakta
bland annat följande omständigheter vid fastställandet av sanktioner och
straffavgiftens storlek.

Carnegies bankrörelse är marginell i förhållande till Carnegies hela rörelse.
Inga av de intressen som Bankrörelselagen syftar till att skydda, nämligen
bankkunderna och stabiliteten i det finansiella systemet, har satts på spel av
det inträffade. Händelserna på tradingavdelningen var en isolerad händelse
hänförlig till avsiktliga gärningar utförda av tre anställda. Gärningarna har
polisanmälts. Carnegie självt har upptäckt, utrett och offentliggjort
händelserna vid tradingavdelningen respektive orsakerna till det inträffade.
Carnegie har vidare lojalt samarbetat med Finansinspektionen under utredningen.
Carnegie vidtog på eget initiativ korrigerande åtgärder innan någon överträdelse
ens hade påtalats av Finansinspektionen. Mot denna bakgrund kan det inte läggas
Carnegie till last att de påstådda överträdelserna pågått under en längre tid.

Finansinspektionen har ändå påfört Carnegie den högsta straffavgift som kan
meddelas enligt Bankrörelselagen. Det är bortom rimlighetens gräns att
omständigheterna i detta ärende skulle utgöra den allvarligaste överträdelse som
överhuvudtaget kan förekomma i en bankrörelse och som inte föranleder den helt
extraordinära åtgärden att återkalla tillståndet för verksamheten. Endast vid
synnerligen allvarliga, uppsåtliga eller grovt oaktsamma överträdelser,
hänförliga till bankrörelser av betydande storlek och där enskilda kunder
drabbas, bör det komma i fråga att besluta om mycket höga straffavgifter. Det
finns därför skäl att undanröja hela avgiften eller i vart fall sätta ned den
väsentligt.

Bilaga 2

Nedan finns ett utdrag (s. 56-57) ur avsnittet ”Sammanfattande konklusioner och
avslutande kommentarer” i det rättsutlåtande som professor Wiweka Warnling-Nerep
har lämnat. Hela utlåtandet finns bifogat överklagandet och tillgängligt på
www.carnegie.se.

”Mitt utlåtande har, enligt vad ovan förutskickats (se inledningen), tagit sikte
på två huvudfrågor, nämligen
1) frågan om lagstödet för FI:s ingripanden mot Bolaget är tillräckligt
 och 
2) frågan om FI:s handläggning och beslut kan anses uppfylla de krav som Bolaget
äger ställa. 

Dessa frågor anser jag mig ha besvarat genom mitt rättsutlåtande och i flera
delar finner jag anledning att uttala mig mycket kritiskt. Härvid bör anmärkas,
att det har varit nödvändigt att ta upp frågorna i flera olika sammanhang med
tanke på ämnets komplexitet och alla de olika rättskällor ed. som måste beaktas
(svensk grundlag, svensk lag om förvaltningsförfarandet, svenska speciallagar
inom området, svenska prejudikat, FI:s allmänna råd, doktrin, EG-rättsliga
direktiv och rättsprinciper samt EG-domstolens praxis och, slutligen, inte
minst, Europakonventionen och Europadomstolens praxis) alldenstund fråga är dels
om en tvist om civila rättigheter och skyldigheter enligt artikel 6 (1), dels -
med avseende på straffavgiften om 50.000.000 - en brottsanklagelse, varvid
oskuldspresumtionen måste beaktas, artikel 6 (1-2). Det sagda innebär, att vad
som sålunda kan fastställas som ”gällande rätt” med hänsyn till svenska lagar
och prejudikat, särskilt om dessa är av något äldre datum, alltid måste värderas
i ett europarättsligt perspektiv. 


Tillika har det varit nödvändigt att ingående analysera det sätt på vilket FI
nyttjar sina allmänna råd, och där jag ställer mig mycket negativ till en sedan
länge etablerad myndighetspraxis, vilken tillika som synes ha vunnit acceptans i
LR och KamR. Dessa råd nyttjas nämligen som om de vore bindande föreskrifter,
men konstitutionellt sett är de inget annat än vägledande anvisningar och de
konstituerar m.a.o. inga förpliktelser för enskilda att agera på visst sätt.
Icke desto mindre läggs konstaterade avvikelser från dessa allmänna råd - om än
tillsammans med generalklausulliknande lagparagrafer - till grund för mycket
långtgående ingripanden mot enskilda, som i detta fall mot Bolaget. Sammantagna
är sanktionerna helt oproportionerliga, och när det gäller straffavgiften på
50.000.000 kr menar jag att gränsen för vad som kan tålas ifråga om s.k.
normutfyllnad genom allmänna råd är passerad; detta konstaterande avser såväl
vad svensk grundlag som Europakonventionen och EG-rättens allmänna
rättsprinciper. 


Sammantaget menar jag, att allvarlig kritik - i vissa delar t.o.m. mycket
allvarlig sådan - kan riktas mot vad som har framkommit i min utredning
beträffande båda de frågeställningar som jag sålunda har undersökt. En del låter
sig självfallet försvaras, t.ex. bör rimligtvis kunna godtas i ett
legalitetsperspektiv att FI inom ramen för sin tillsyn anmärker på konstaterade
avvikelser från FI:s allmänna råd, och om ett tillsynsobjekt i så fall inte
rättar sig kan fråga om sanktioner aktualiseras; ett föreläggande att vidta viss
åtgärd kan dock överklagas. Däremot menar jag att det inte utan vidare kan
godtas, att avvikelser från dessa råd utgör den väsentliga grunden för FI:s
sanktioner och utan något sådant klargörande om vad som faktiskt förväntas av
ett tillsynsobjekt. Åligganden för enskild kan, som mitt utlåtande visar, enligt
RegR:s entydiga praxis inte stipuleras annat än genom författningar, d.v.s. inte
genom allmänna råd. Tillika är det självfallet så, att ju allvarligare
sanktioner det är fråga om, desto större blir betänkligheterna. Att låta
avvikelser från dessa råd utgöra grund för mycket långtgående ingripanden mot
Bolaget, eftersom Bolaget inte ansetts kunna bevisa, att den egna ordningen för
t.ex. utformningen av riskkontrollen trots allt är godtagbar etc., menar jag är
felaktigt. Jag tänker då inte enbart på rena legalitetsaspekter, utan också på
den officialprincip som uppställs i FPL 9 §, och som enligt allmänna
förvaltningsrättsliga grundsatser - och RegR:s otvetydiga praxis - gäller även
för förvaltningsmyndigheter. På så sätt kan mina två huvudfrågor sägas
sammanfalla.”