Aktias Ekonomiska översikt 2/2012

Pressmeddelande
fritt för publicering
16.5.2012 kl. 10.00

Trots att eurokrisens eftervinter frös ned de gröna skotten,

har penningunionens förmåga att klara av Greklands eventuella utträde ur euron och Spaniens bankproblem förstärkts under de senaste månaderna

Enligt Aktias grundprognos lugnar eurokrisen ner sig så småningom under hösten, och det successivt återställda förtroendet börjar stöda aktiviteten. Enligt grundprognosen var svackan i den finska ekonomin under våren som gått så pass liten att BNP växer med 0,3 % 2012. När åtstramningen av finanspolitiken begränsar aktiviteten ökar BNP med bara 1,5 % 2013. Trendtillväxten i den finska ekonomin stabiliseras i fortsättningen till ca 2 %.

    Om man misslyckas med att lugna ner eurokrisen djupnar den alleuropeiska recessionen. I detta hotscenario, vars sannolikhet vi uppskattar till 40 %, skulle BNP i Finland minska med 2–4 % från den nuvarande nivån.   

    Euroområdets och således även Finlands förmåga att klara av smittoeffekterna av Greklands eventuella utträde ur euron har förstärkts efter hösten. För det första ökade de politiska besluten från december–mars euroområdets kristolerans betydligt. För det andra har eurokrisen inte smittat av sig till den världsekonomiska aktiviteten. Tillväxten i Nordamerika och Asien har fortsatt t.o.m. starkare än väntat, och det stöder förstärkningen av världshandeln. För det tredje har Europeiska centralbankens LTRO-likviditetsåtgärder minskat risken för en nedfrysning av kreditgivningen (credit crunch) väsentligt. För det fjärde har tillväxten i de stabila euroländerna och speciellt Tyskland klarat av den djupnande recessionen i de sydeuropeiska krisländerna bättre än väntat. Tack vare allt detta skulle hotscenariot, om det förverkligas, vara mindre dramatiskt nu än för några månader sedan.

De största förändringarna i prognossynen efter januari är följande:

• Så sent som i januari gick konsensusförväntningen ut på att eurokrisen kommer att dämpa också den övriga världens tillväxt. Den rädslan har minskat avsevärt under våren.
• För USA:s del visar både hårda ekonomiska siffror och förtroendeindikatorer att ekonomin växer relativt stabilt. Risken för en recession under prognosperioden har minskat men det politiska dödläget kombinerat med federationens skuldtrend håller recessionsrisken på tapeten i det längre loppet.
• Förra hösten visade de ekonomiska siffrorna och förtroendeindikatorerna att Europa är på väg mot recession. Statistiken bekräftade att euro-BNP minskat under årets sista kvartal. Under det första kvartalet i år rådde nolltillväxt, men tecken på att ett uppsving närmar sig började öka. Då uppryckningen i den politiska processen avbröt störtdykningen i ekonomiska förväntningar reviderades många länders prognoser uppåt under våren. I dag ökar osäkerheten på nytt på grund av det franska och i synnerhet det grekiska valresultatet samt eskaleringen av bankproblemen i Spanien.
• ECB sänkte styrräntan med 0,25 procentenheter i november och lika mycket i december. Därtill genomfördes operation LTRO och över 1 000 miljarder euro nya centralbankspengar överfördes till euroområdets banker. Dessa åtgärder minskar risken för kreditåtstramning avsevärt. 
• FED meddelade i augusti 2011 att dess styrränta antagligen ligger kvar på nuvarande nollnivå till sommaren 2013. Senare har centralbanken uppskattat att de exceptionella räntorna hålls kvar 2014. Att binda sig så här långt i förväg är oerhört i den moderna centralbanksvärlden och ökar inflationsrisken på sikt.
• Finland undvek nätt och jämnt recession i slutet av förra året, men BNP krympte mycket sannolikt under första hälften av 2012 på grund av exportens och industriproduktionens bedrövliga utveckling. 

Centrala prognossiffror

• Den världsekonomiska tillväxten som mattas av från 3,9 % 2011 till 3,2 % 2012 (i januariprognosen 3,0 %) förstärks till 3,7 (3,5) % 2013. Den globala tillväxten vilar på tillväxtländerna och i synnerhet på Asien.
• Råoljepriset har sjunkit under våren men spänningen i Mellanöstern upprätthåller risken för en ny pristopp. Den kraftiga råvaruefterfrågan i Asien återställer förr eller senare priserna till den långsiktiga uppgångstrenden.
• I USA tog den allvarliga recessionen slut i juni 2009 och BNP ökade med 3,0 % 2010.  När stimulansen var förbrukad saktade tillväxten av och BNP ökade med 1,7 % 2011. BNP växer med 2,1 % både 2012 och 2013 (1,8 % och 2,0 %). Konsumentpriserna steg med 3,1 % 2011. Inflationen uppgår till 2,7 % både 2012 och 2013 (2,6 % och 2,8 %). Den slappa penningpolitiken fortsätter under hela prognosperioden, eftersom FED har meddelat att styrräntan antagligen höjs från nollnivån först i slutet av 2014. Det innebär att inflationen efter en övergående avmattning återgår till över 3 % på medellång sikt. Skuldtrenden i den offentliga ekonomin är ohållbar och det tycks inte finnas någon som helst politisk beredskap att korrigera den. På längre sikt hotar detta stabiliteten i den globala ekonomi- och penningmarknadsutvecklingen.
• Kinas BNP växte med 9,2 % 2011. Den ökar med 8,2 (8,3) % 2012 och med 8,6 (8,6) % 2013.
• Euro-BNP ökade med 1,4 % 2011. I slutet av fjolåret minskade totalproduktionen, och BNP minskar med -0,3 (-0,5) % 2012. Trots att det knappast går att undvika störningar lugnar den europeiska skuldkrisen ner sig steg för steg under prognosperioden. Euroområdet hålls ihop med undantag av Greklands eventuella utträde. En upplösning av euron skulle bli så dyr för både de skuldsatta länderna och de stabila länderna att det inte kommer att tillåtas ske. När det ekonomiska klimatet förstärks mot slutet av året får återhämtningen fart och BNP 2013 växer med 1,2 %. Inflationen som 2011 var 2,7 % mattas av till 2,4 (2,2) % 2012 och vidare till 2,0 (1,8) % 2013. Europeiska centralbanken ECB håller styrräntan på 1 % till sommaren 2013. I slutet av 2013 ligger styrräntan på 1,50 %.
• I hotscenariot förnyas höstens eurokaos, den europeiska recessionen djupnar och euro-BNP minskar med 2–4 (3–5) %. I december–mars minskade sannolikheten för hotscenariot av uppryckningen i det politiska beslutsfattandet och ECB:s likviditetsåtgärder. Nu rubbas den sköra konstellationen av det franska och i synnerhet det grekiska valresultatet samt nyheterna om bankproblemen i Spanien. Vi uppskattar sannolikheten för hotscenariot vara 40 (40) %. Om det förverkligas sjunker ECB:s styrränta till 0,5 %.
• Den förestående, ofrånkomliga åtstramningen av finans- och penningpolitiken och ökningen i statsskulden begränsar de utvecklade ländernas ekonomiska tillväxt fram till senare hälften av årtiondet.
• Den finländska ekonomin började återhämta sig hösten 2009, och 2010 ökade BNP med 3,6 %. Ekonomin växte med 2,9 % 2011 trots att tillväxten stannade upp i slutet av året. Våren som nu lider mot sitt slut befann sig Finland i en lindrig recession. Enligt grundprognosen börjar förtroendet återställas i sommar och tillväxten blir positiv i höst. På årsnivå ökar BNP 2012 med 0,3 (-0,3) % och 2013 med 1,5 (1,7) %. Trendtillväxten i ekonomin stabiliseras under nästa år till ca 2 % och BNP når sin toppnivå från våren 2008 våren 2014. I hotscenariot minskar Finlands BNP med 2–4 % från sin nuvarande nivå.
• På medellång sikt är den ekonomiska tillväxten i Finland något starkare än i euroområdet i snitt. Tillväxtfördel gentemot många kontinentaleuropeiska euroländer skapas bl.a. av att vi har mindre behov av att strama åt finanspolitiken, vår export är starkare i Asien, vi har ett bra ict-kunnande och vår banksektor är i bättre skick och har en bättre kreditgivningsförmåga. Å andra sidan försämras tillväxtfördelen av att löneökningstakten i 10 år varit snabbare hos oss än i våra främsta konkurrentländer. Detta har minskat vår priskonkurrenskraft speciellt mot Tyskland.
• Inflationen som 2011 var 3,4 % kommer att vara 2,8 (2,6) % 2012 och 2,6 (2,1) % 2013. Arbetslöshetsgraden som 2011 var 7,8 % kommer att uppgå till 8,0 (8,0) % 2012 och till 7,8 (7,8) % 2013. I hotscenariot är den 2–3 procentenheter högre.

Centrala osäkerheter och hot    

Den europeiska skuldkrisen blev sommaren 2011 en kris i det politiska beslutsfattandet. Då förlorades tilliten till politikernas förmåga att fatta nödvändiga beslut och verkställa dem. Eurokrisen i höstas tvingade till nödvändiga beslut, men de kom inte i tid utan för sent. Den egendomliga logiken i den politiska processen upprätthåller marknadens villighet att ibland t.o.m. mycket aggressivt testa situationens uthållighet, och panikbenägenheten är fortfarande stor. Den centrala frågan i dag är hur totalt och hur långvarigt finansåtstramningen dödar tillväxten som är den viktigaste faktorn när det gäller att få en hållbar lösning på skuldproblemen till stånd. Efter ECB:s LTRO-operationer finns det ingen motiverad orsak att vara rädd för att bankernas och andra företags finansiering fryser till så som efter Lehman Brothers konkurs. Därför har också rädslan för att världshandeln rasar minskat. Skuldberget är emellertid en långvarig belastning på båda sidor om Atlanten. Framför oss ligger olika minfält som kan medföra mycket dramatiska scenarier när det gäller det allmänna ekonomiska klimatet och utvecklingen av räntan på statsskulden.

    Trots att risken för recession i USA är liten på kort sikt är den betydande på längre sikt. Om skuldproblemet inom den offentliga ekonomin driver landet i kris hotas stabiliteten i världsekonomin.

    I Europa anknyter de akuta riskerna till att hålla skuldkrisen i styr och få bankernas kreditgivning att fortsätta då kapitaliseringen fortgår under prognosperioden. Om eurokrisen tillspetsades på nytt på samma sätt som förra hösten skulle recessionen förvärras klart. Enligt hotscenariot kunde Finlands BNP falla med 2–4 %. Arbetslösheten skulle öka med 2–3 procentenheter från nuvarande nivå, dvs. till 10–11 %. Underskotten i den offentliga ekonomin skulle öka klart. Marknadens tillit till Finlands förmåga att klara sig kunde äventyras då den försvagade konkurrenskraften begränsar exportmöjligheterna och befolkningens åldrande kombinerat med ökande arbetslöshet rubbar balansen i den offentliga ekonomin långvarigt. Vi bedömer sannolikheten för hotscenariot vara 40 %.

    Den största långtidsrisken i den globala ekonomin gäller klimatförändringen och växthusutsläppen. En annan megautmaning på lång sikt – som förutom alla utvecklade länder även berör många tillväxtländer (bl.a. Ryssland, Kina) – har att göra med befolkningens åldrande och anpassningen till det.

Hur återställs förtroendet i Europa?

Det första och viktigaste villkoret är att varje land gör upp ett långtidsprogram för att på ett trovärdigt sätt styra skuldsättningen till ett hållbart spår. Om dessa program bestämmer man inte på gemensamma krismöten utan i nationella regeringar och parlament. Det är orealistiskt och ödesdigert för tillväxten att abrupt vända skuldtrender. Därför är nedsmältningen av skuldberget i många länder ett två olympiader långt projekt.

    Eftersom det är fråga om ett långtidsproblem är det viktigaste elementet i lösningen att tillväxtpotentialen stärks på lång sikt. I skuldländerna krävs det att svångremmen dras åt även på kort sikt för att återställa investerarnas förtroende. Om programmet är trovärdigt och alla aktörer litar på regeringens engagemang har det viktigaste villkoret för att lösa skuldkrisen uppfyllts. Ju noggrannare varje euroland övervakar de övriga euroländernas budgetdisciplin, desto sannolikare kan man i ett tidigt skede hindra att en politik som vilar på ett excessivt underskott uppstår.

    Den vid sidan av det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet (EFSI), som grundats för att dämpa kortsiktiga farhågor, skapade bestående systemet (Europeisk finansiell stabiliseringsmekanism, EFSM) är avsett att minska risken för att ett enskilt euroland i framtiden hamnar i okontrollerad insolvens. Panikbenägenheten är för närvarande så stor att det är svårt att uppskatta betydelsen av de uppbyggda brandväggarna.

    För att förstärka kapitaltäckningen i den europeiska banksektorn behövs kapitalisering som på lång sikt minskar risken för en alleuropeisk bankkris. Orosmomentet är att bankerna förstärker sina balanser genom att begränsa kreditgivningen. Det är en av de stora tillväxtriskerna 2013. 

    Risken för europeisk bankkris och kreditåtstramning har minskat väsentligt då ECB genomförde LTRO-operationerna. Trots att ECB redan verkar förbereda sig på Greklands utträde ur euron kan man räkna med att den gör what-ever-it-takes för att förebygga en grundläggande upplösning av euroområdet och därav följande bankkris och djup europeisk depression.   

    En upplösning av euron skulle vara det dyraste alternativet. Den i regel eurokritiska engelska tidskriften The Economist bedömde i december att kostnaden för upplösningen kunde vara tiodubbel jämfört med alla kostnader som krävs för att rädda euron. Som värst kan räddningsoperationen kosta flera hundra miljarder euro, upplösningen flera tusen miljarder euro.

Finlands val

Finland har ett av de lägsta skuldförhållandena i Europa. Vårt lands skuldproblem är ett långsiktigt problem. Därför ska man söka en långtidslösning på det. Ju beslutsammare och snabbare man går vidare, desto mindre blir behovet av brådskande paniknedskärningar. De viktigaste faktorerna när det gäller stabilisering av hållbarhetsunderskottet är förstärkning av tillväxtpotentialen genom omstrukturering och förbättring av förhållandet insats till produktion bl.a. genom kommunreformen.

    Statsskuld ska inte demoniseras. En "bra skuld" används för att finansiera investeringar på framtidens ekonomiska tillväxt som skapar en bättre återbetalningsförmåga. En "ond skuld" bidrar inte till att förstärka tillväxtpotentialen utan den belastar de långsiktiga tillväxtmöjligheterna och samtidigt återbetalningsförmågan. Beslutsfattarna inom den ekonomiska politiken ansvarar för att landet enbart har "bra skuld". "Bra skuld" är en välsignelse, "ond skuld" är synd.

    Det värsta med tanke på nationens långsiktiga återbetalningsförmåga skulle vara att livsdugliga företag går under på grund av tillfälliga likviditetsproblem. När det gäller den offentliga ekonomin hade det värsta alternativet varit att arbetslösheten ökat kraftigt, eftersom konjunkturarbetslöshet övergår i strukturell arbetslöshet överraskande snabbt.

    För att få hållbarhetsunderskotten under kontroll behöver Finland ett mångårigt och trovärdigt program. Ett tjurskalligt och stelt konsolideringsprogram har dock sina risker.  Om man tar kål på tillväxten kommer statsekonomin inte i balans.

    Därför var regeringens beslut i mars om besparingar på 2 ½ miljard euro begriplig för de stora linjernas del. För det första valde regeringen inte överdrivet sparande. För det andra beslutades det vid sidan av skattehöjningar även om betydande utgiftsbesparingar. Det finns stark forskningsevidens på att utgiftsnedskärningar korrigerar skuldtrenden med mindre välfärdsförluster och snabbare och varaktigare än skattehöjningar.

    Parallellt med regeringens budgetbeslut nådde arbetsmarknadsparterna en lösning som uppskattas höja den faktiska pensionsåldern med några månader. Lösningen underlättar nedbantningen av hållbarhetsunderskottet även om de viktigaste besluten som förlänger arbetskarriärerna ännu låter vänta på sig.

    Regeringen måste vara ödmjuk och beredd att kontinuerligt bedöma den ekonomiska utvecklingen och åtstramningarnas inverkan. Enligt ett kinesiskt ordspråk ska man ta sig över floden genom att känna efter varje sten. Eliten måste acceptera att man nog kan spå framtiden men aldrig känna till den. Därför måste den ekonomiska politiken vara flexibel då förändrade fakta så kräver.

Aktias ekonomiska översikt

Aktias ekonomiska översikt publiceras på svenska och finska. Den kan beställas från Aktia Bank Abp, Kommunikation, PB 207, 00101 Helsingfors; kommunikation@aktia.fi eller skrivas ut från Aktias nättjänst www.aktia.fi.

AKTIA BANK ABP

Mera information: Chefsekonom Timo Tyrväinen, tfn 010 247 6543

Avsändare: Informatör Anders Wikström, tfn 010 247 6294

Distribution: Massmedier